Rummet utan fönster
Det var mörkt och det luktade unket. Hon satt i mitten av det lilla rummet utan fönster. Hon ville inte nudda väggarna. Hon hade nuddad väggarna för att se om det fanns någon annan väg ut när han låst in henne här. De hade varit våta, våta från fukten i det instänga rummet, våta från något hon tror var kiss på grund av lukten. Den där sura och frätande lukten.
Det fanns inte mycket att tänka på. Hon hade gjort något fel, men vad för fel hade hon gjort? Hon kunde inte riktigt komma ihåg, hur hade hon hamnat här?
Mörkret hade slukat allt. Det var så mörkt. Hon var rädd för mörkeret. Det var något hon inte kunde förklara, rummet kändes inte tomt. Hon kände sig inte ensam, hon visste att det bara var hon här, men hon kände sig inte ensam. Det fanns något som inte kunde förklaras i detta rum utan fönster.
Hur länge hade hon suttit här inne? Minuter? Timmar? Dagar? Hon visste inte, det fanns ingen tid i denna oändliga tystnad och slukande mörker. Det var så tyst, så tyst det var svårt att tänka. Det fanns ingen klocka, det fanns inget tickande ljud. Hon kunde inte se i detta slukande mörker men ljudet av en klocka, ett ljud, det skulle vara skönt. Ett ljud som kunde lugna henne, som inte skar den oändliga tystnaden utan tillhörde den, tillhörde tystnaden i detta rum utan fönster.
Hennes mungipor smakade salt. Tårarna hade runnit så länge utan att stanna, hur många tårar hade hon? Skulle de kunna rinna i allt tid eller skulle de ta slut? Hon satt i med knäna upp mot bröstet med händerna runt smalbenen och huvudet ner i gropen som skapades mellan knäna och bröstet. Hon var tvungen att hålla i sig själv, hon skakade.
Det var svårt att räkna i hennes huvud, när hon försökte räkna i hennes huvud började det att dunka, dunka så att hon är säker på att det var en bomb där inne, i hennes skalle, som skulle sprängas. Räkna högt kunde hon inte häller göra, hon kunde inte bryta den oändliga tystnaden som det slukande mörkret förde med sig. Ljudet av hennes röst skulle vara för främmande för henne att höra, det skulle vara skärande mot hennes trumhinnor, en kniv som skulle skära tystnaden. Hur länge, hur många timmar, hur många dagar har hon suttit här i tystnaden där tiden står stilla.
Fotsteg, någon gick utanför metalldörren hon blivit inslungad igenom. Någon stod utanför. Vad skulle hända nu? Skulle han öppna dörren och släppa in ljus i detta mörka ensamma rum som ändå inte var så ensamt.
Dörren öppnades och det lilla ljus som släpptes in var bländade i skillnad från det slukande mörkret hon vant sig vid. Hennes ögon var för ovana vid det ljusa ljuset. Det kändes som att blandas av en ficklampa när någon riktar den rakt i ansiktet på en. Hon kunde se att mannen vars ansikte hon ännu inte hade sätt höll något i and högra hand. Vad det var kunde hon inte se. Hennes syn var som när en kamera är ur fokus och man ser bara skepnader och inte former.
Mannen sträckte upp handen som föremålet låg i och pekade det mot henne. Hennes mage vändes ut och in, hennes ögon fylldes med tårar och underläppen kunde inte sluta darra. Hjärna blev blank alla tankar försvann utom en, nu skulle hon dö.
En hög smäll som hon knappt hann höra. Hon föll snett bakåt med huvudet först. Det oändliga mörkret kom tillbaka med den slukande tystanden. Men nu var hon ensam, helt ensam. Aldrig mer skulle hon möta en människa för nu var rummet utan fönster hennes värld för evigt.
Anna Good