Kapitel 2
Klocktornet började ringa med ett högt klingande som ekade över hela torget, troligen hela staden tänkte Ava eller kanske till och med ut till bönderna. Hon var tvungen att hålla för hennes öron, ljudet var för högt, det gjorde ont i hennes öron. Hon tittade på Gawin när hon kom och tänka på att han hade ännu bättre hörsel en vad hon hade. Han satt ner på marken med händerna runt hans huvud så att ören var blockerade. Det såg ut som att han var rädd att det höga dånet från klockan skulle kunna krypa in om han inte tänkte alla hål han kunde.
Klockan slutade att dåna efter sju slag vilket betydde att klockan var nu sju och avrättningen skulle börja.
Gawin satt på marken utan att röra säg. Ava gissade att han inte hade hört att klockan slutat dåna, han blockerade världen utanför hans lilla gömställe och hon sparkade löst på hans smalben.
''Du kan komma ut ur ditt lilla bo där om du vill'' sa hon ,genom deras mentala länk som alla häxor och familiars har, till hennes vän som nu stirrade upp på henne som ett frågetecken, fortfarande händerna för öronen.
De brukade inte använda länken, de brukade inte behöva använda den och hon tyckte inte riktigt om att göra det häller. Det kändes bara konstigt. Som att hon pratade med sig själv, hon kände sig alltid dum.
''avrättningen ska börja nu'' fortsatte hon genom länken som hon hört andra äldre häxor kalla menectun.
Han tog bort händerna som hade kramat hans huvud och blockerat ljudet och ställde sig upp bredvid henne, han rodnade lite. Ava förstod att han hade tyckt det blivit pinsamt när han förstått vad han hade gjorde. Hon fick lite dåligt samvete nu när kom och tänka på att hon skulle kunnat hjälpa honom med en trollformel för tystnad, men nu var det försent.
Avas och Gawins uppmärksamhet riktades mot scenen för tre män, två ganska unga som hon skulle gissa var någonstans mellan 25-35 som gick bakom en mycket äldre man, var på väg upp mot på plattformen där polen stod.
Den äldre mannen hade grått hår och massor av ärr i ansiktet, Han hade en rak och strikthållning. Hon kunde också se att under de helsvarta kläderna var han vältränad och muskulös. Hans hår och skägg var en blandning av grått och svart. Han hade en hel del ärr i ansiktet och hon skulle gissa att mannen hade likadana ärr över hela kroppen, under de där svarta kläderna. Han hade ett hårt ansikte som gav Ava en tung känsla i magen, som om någon hade lagt en sten där.
Mannen stannade framför pålen och de två yngre männen ställde sig bakom honom med raka ryggar, händerna bakom och blicken ut på folket. Den äldre mannen som Ava väldigt tydligt kunde se var deras ledare tittade också ut på folket som stod på torget innan han öppnade munnen och talade men en mörk stark röst som alla kunde höra.
''Mitt namn är Duron Banhard'' han gjorde en paus innan han fortsatte. ''Jag är Kaptenen över de svarta jägarna och det var vi som tillfångatog häxan som ska bli avrättad här idag.''
Kapten, de svarta jägarna!Nu hade de verkligen fått sig själva i kläm. Hur ska Ava och Gawin kunna rädda flickan om de hade de legendariska Svarta Jägarna som motståndare. Hur många av dem var det här, hela gruppen? Och hur stor var hela deras grupp när de var all samlade? Paniken steg i Ava, hon kunde inte lämna den oskyldiga flickan och låta henne dö, men kunde hon verkligen gå upp mot Kaptenen av de svarta jägarna. Hon hade jobbat så hårt för att inte träffa på dessa människor och nu var hon här mitt i deras fälla som hon så lätt fällt för.
''Häxor är ondska! Om vi låter dem leva kommer de en dag att förgöra oss. De kommer vilja ta makten från oss!''
Ava var stum, hennes huvud var blankt och hennes blod kunde inte koka mer än vad det gjorde just nu. Hon hade haft nog av det här. Hur hade han rätten att stämpla henne ond? Hur hade han den rätten!
''Idag kommer ännu en häxa möta sitt öde. Hon kommer demonstrera vad vi måste göra för att bli rid ondskan, vad vi måste göra för att förhindra ondskan att ta över våran värld.'' Han var tyst en sekund medan han tittade ut på folket.
''Ta häxan hit''
En man med samma svarta kläder som hade stått vid buren som flickan var i öppnade en lucka och drog ut henne ner på marken. Hon reste sig inte upp, hon bara låg på den smutsiga marken medan alla människor tittade på henne med onda ögon. Ava kunde se att hon var skräckslagen. Så skräckslagen att hon inte kunde röra sig. Mannen tog henne i håret och drog henne upp och började gå mot plattformen. Hon kunde knappt gå, hon halvt snubblade och halvt släpades bakom mannen. Ava var äcklad, hur kan någon behandla en annan människa så här.
''Santu.'' Hennes fingrar spretades, hennes handflator blottades vid sidan av hennes ben och ut från under manteln, en chockvåg spred sig runt om henne och sedan spred den ut sig på några sekunder över hel torget.
Hela torget stannade, alla utom Ava och Gawin. De gick nu mot mannen och flickan som rörde sig så sakta att det såg ut som att de stod stilla. Hon hade kastat en trollformel som nästan stannar tiden men inte helt. Hon visste inte hur länge effekten skulle hålla. Hon hade aldrig använt den på så många människor på samma gång förut. De behövde skynda för när effekten skulle försvinna så kommer alla ha sätt vad hon gjort, för det ät bara deras kroppar som saktat ner inte deras sinnen. Vad de kommer att ha sätt är en kvinna i lång slimmad klänning med en nattsvart mantel med ansiktet täck av huvan och en lång ung man med rödbrunt hår rädda den unga flickan de tror är en häxa och sedan gå därifrån utan att bli stoppade för de kunde inte röra på sig.
Ava kunde känna att mannen som hade presenterat sig som Duron Banhard hade en obrytbar blick på henne. Han visste precis vad som var på gång.
Gawin hade kommit fram till flickan som nu låg på marken. Ava hade kastat trollformeln så att den inte skulle påverka henne på samma sätt den inte påverkade henne och Gawin.
''Hej är du okej? Kan du röra dig?'' Hon reagerade inte på vad han frågade henne. Hon låg stilla och andades tungt.
''Plocka bara upp henne och bär henne, vi har inte tiden att dalta just nu Gawin'' Ava tittade bort mot plattformen där tre svartklädda mänen fortfarande stod men hon kunde se deras rörelser vilket tydde på att effekten höll på att vara av.
Gawin plockade upp flickan från marken där hon låg och hon gav ifrån sig ett litet skri av smärta. Ava kunde nu tydligare se alla hennes blåmärken och sår hon hade på kroppen, hon var säker på att de hade torterat henne tills hon erkänt att vara en häxa bara för att överleva.
De var nu på väg tillbaka till gatan de gått upp för när de var på väg till stortorget. De behövde skynda, hon kunde se vissa börja röra sig tydligare och tydligare. Om kaptenen återhämtade sig helt innan de hade tagit sig ut ur Estgord så skulle de inte ha en chans. Hon hade hört så många rykten om svarta jägarnas kapten och hur kall blodig han var, många som träffat honom säger att han är själlös och hon hade inget intresse att ta reda på om det var sant eller inte.
Gatan var tom, alla var på torget så det var lätt att komma fram till den stora porten i muren, de behövde bara springa rakt fram. När de kom fram till porten i den tjocka stenmuren som omringade staden så stannade Ava, det var någon som stod mitt i porten blockerade deras väg.
''Ava, varför stannade du?'' sa Gawin som nu kommit ikapp henne och stannat bredvid, hon hade inte märkt hur fort hon sprungit, han brukade alltid vara så mycket snabbare än vad hon var men med någon att bära på ryggen när han inte var i sin vargform saktade tydligen ner honom.
''Det står någon där'' viskade hon till honom utan att släppa blicken från mannen som stod i deras väg och som hon nu kände igen från när de anlänt till staden.
Det var samma unga man som stått och pratat med den tjocka mannen vid porten när de gick igenom den på väg in. Vad gjorde han här, skulle han inte vara på torget med resten av jägarna?
''Gawin, ta flickan och spring. Han kommer inte stoppa er'' Ava hade förstått vad det var mannen var där för. Han var där för att stoppa henne, den riktiga häxan. De hade verkligen tänkt på allt. De hade vart så säkra på att någon skulle komma och det gjorde det, hon.
''Vad menar du?'' Gawin såg frågande ut. ''varför skulle han inte stoppa mig?''
''För det är mig han väntade på inte dig, han är inte intresserad av att stoppa dig från att rädda den där flickan.'' Gawin tittade på henne några sekunder innan han började springa igen.
Han sprang förbi den unge mannen och mannen lät han springa. Gawin tittade bakåt innan han sa genom kita:
''vi möts vid utkanten av skogen vid bondgårdarna'' han väntade inte på ett svar han vände sig om och fortsatte springa.
*
Ava var säker på att mannen som blockerade hennes väg inte skulle låta henne komma förbi utan några skador för dem båda. Hon var ingen som tog till våld som första utväg, hon skulle försöka prata sig ut det här. Men vad skulle hon säga till honom.
Hon tittade upp på hans ansikte från under hennes huva, han hade kammat och vårdat ljusbrunt hår och ljusa gråa ögon. Skulle hon verkligen kunna göra de där stiliga ljust gråa ögon illa? Hon behövde verkligen försöka prata sig förbi honom.
''Ditt första solo uppdrag?'' frågade hon honom för inte bara stå där och stirra på varandra utan att göra något, det gjorde henne nervös.
Han tittade på henne ett tag som om han tänkte på om hon planerade något och om det hade någon betydelse vad han svarade, det var så självklart för henne att det var hans första solo uppdrag.
''Ja... men vad har det för betydelse?'' svarade han nervöst och misstänksam efter en lång stund, hon hade inte trott att han skulle svarat henne.
Hon tog av sig huvan som hon haft för att dölja hennes ansikte. När hon igen såg upp på honom så hade han ett förvånat ansiktsuttryck, trodde han att hon skulle varit en gammal hagga som alla människor tror häxor ser är.
''Trodde du jag skulle vara en gammal hagga med vårtor i ansiktet och bara hälften av tänderna kvar i munnen?'' sa hon retsamt till honom, om detta nu var hans första uppdrag själv så kunde hon skrämma upp honom lite för framtiden.
''Såklart inte, varför skulle någon välja att se så ful ut när man har kraften ändra ens utseende med vilja.'' sa han hånande med ett snett leende.
Avas ögon spärrades upp i chock, vem trodde han hon var. Såklart så kunde häxor och trollkarlar ändra deras utseende med hjälp av magi men för att klara det under en långvarig period så behövdes en stor del magisk kraft och det var inte många som klarade av det, inte hon. Det var många som också kunde föryngra sig själva och det kunde hon men det behövdes inte, Ava var bara 17 och behövde inte bli yngre.
Men hon kunde inte låta bli att skratta högt åt honom för att säga något sånt.
''Jag är ledsen att göra dig besviken men jag har inte ett sådant stort förråd av magisk energi, så detta är hur jag ser ut och kan inte ändra på det.'' sa Ava, fortfarande lite smått fnittrig.
''Det gör mig inte besviken alls.'' började han att säga.''det gör mig ganska lättad faktiskt, eftersom det betyder att stoppa dig från att komma utanför dessa murar kommer bli mycket lättare en vad jag trodde.''
''Jag sa att jag inte kan ändra mitt utseende men jag sa aldrig att jag var svag'' sa hon till honom med ett leende på läpparna.
''Kan man få veta vem man har som motståndare?'' frågade han henne med nyfikenhet i rösten.
''Ava Marigold'' svarade hon honom och sträckte sig lite. ''och vad är ditt namn?'' frågade hon honom tillbaka och han log lite innan han sträckte lite på sig han med innan han svarade formellt.
''Noel Pattell.''
''Okej då Mr. Pattell, jag har lite bråttom och saker att göra, det skulle vara bra om vi kunde få detta överstökat så snabbt som möjligt.'' sa Ava och hon ljög inte hon hade bråttom, för hon var ganska säker på att om vilken minut som helst skulle trollformelns effekt som hon kastat på folket på torget ha slutat verka helt och kaptenen och resten av de svarta jägarna komma springande ner för gatan.
''Bråttom att komma ikapp dina vänner menar du'' sa han och lade en hand på det ovanliga svärdet som satt på höger sida i hans skärp.
''Något sånt ja'' Sa Ava och började gå sakta mot honom utan att släppa blicken från handen han hade på sitt svärd som hon fortfarande inte kunde komma ihåg vart hon sätt det förut.
Hon stannade när hon var en armlängd ifrån honom och nu tittade hon inte längre på handen som vilade på svärdet utan på hans ansikte som stirrade in i hennes.
Hon sträckte sig fram med hennes högra arm och lade den högra handen på hans bröst. ''Håll andan'' sa hon innan hon slöt sina ögen och sa med en tyst men tydlig röst ''Obuante''.
Hans ansikte bleknade, vatten började rinna ut genom mungiporna. Han öppnade munnen och vatten forsade ut och det tog aldrig slut, mer och mer vatten forsade ut ur Noels mun. Ava tog bort hennes högra hand hon hade haft på hans bröst och vattnet slutade komma och han föll ner på den steniga grusvägen. Han såg helt utmattad ut och andades tungt.
Ava började gå genom den tjocka murens port och kom ut på andra sidan. Hon vände sig om och såg att Noel fortfarande låg på marken. Hon kunde sedan höra springande fotsteg och förstod att det var kapten Banhard och de andra i deras grupp som hade blivit fria från effekten av trollformeln.
Hon vände sig om i riktningen som Gawin hade sprungit och två sekunder senare kunde man inte längre se henne stå vid Estgords stora mur.