Kapitel 1
Ava Marigold sprang bland de mörka träden. Hon följde ingen stig bara sprang, vart hon skulle och vilket håll det var visste hon, ingen stig behövdes.
Hennes blodröda spetsklänning vars kjol vanligtvis släpades i marken hölls nu krampaktigt i Avas vänstra hand så att hon lättare kunde springa i full fart utan att snubbla. Hennes ljusbruna axelväska vars band vilade på hennes vänstra axel slog mot hennes högra lår. Det långa raka blonda håret flög bakom henne i vågor, svårt att hänga med i farten.
’’Ava! Du måste sakta ner’’ ropade Gawin, hennes familiar som var i skepnaden av en onaturligt stor rödbrun varg med lysande gröna ögon.
Hon stannade och stod stilla en stund innan hon vände sig om för att ge en stingande blick till Gawin.
’’varför ska jag? Om vi inte skyndar kommer vi inte hinna fram till Estgord innan solnedgång’’ skrek Ava irriterad för han hade tydligen stannat när han ropat på henne så han stod en bit bort. Och hon visste att om de inte kom fram i tid skulle häxan hon hört om dö. Häxan som de två skogsarbetarna hade pratat om skulle bli avrättad vid solnedgången klockan sju i Estgord.
’’Vi kommer hinna, du kan inte fortsätta springa i den här takten. För om du gör det kommer du inte ha någon energi kvar att rädda henne med’’ Gawin tittade på henne, nu i form av en människa och så nära nu att han inte behövde ropa för att hon skulle höra.
Ava visste att Gawin hade rätt. Om de fortsatte springa i denna takt skulle hon inte ha någon energi kvar att rädda någon, inte ens henne själv, om hon skulle bli upptäckt. Hon släppte klänningens kjol, som hon fortfarande hade hållit i handen, och lät den falla mjukt ner ,som rinnande vatten hur hennes händer, på marken.
’’Okej, du har rätt’’ erkände hon motvilligt. ’’Jag hatar när du har rätt’’ muttrade hon tyst men tillräckligt högt för honom att höra. Han skrattade och skiftade tillbaka till att vara den onaturligt stora vargen.
Hon drog den huvan som tillhörde den långa nattsvarta manteln hon bar. Hon sträckte ut sin högra hand till Gawin där väskan hon hade haft hängande från hennes vänstra axel.
’’Din tur att bära väskan’’ sa Ava. Gawin tog väskan och log mot henne med hans vargansikte, hon log tillbaka med ett snett leende.
*
Ava och Gawin gick genom de små bondgårdarna som tillhörde Estgord, det var ett klart täcken att de närmade sig den lilla staden. Problemet när de skulle komma fram var att ta sig förbi den stenmur som skärmade av staden från inkräktare som monster, barbarer och häxor. Inte för att muren hjälpte så mycket om en häxa eller trollkarl faktiskt ville ta sig in. Och det var det hon behövde göra. Hon behövde verkligen ta sig in.
Nu kunde hon se den. Den stora stenmuren som såg ut att ha överlevt hundra stormar, hundra attacker från alla sorts fiender som ville ta sig in. Där stod den fortfarande ståtlig och tjock.
’’Gawin du måste ändra skepnad, folk kommer bli rädda och inte tala om misstänkta om en stor varg vandrar in på stortorget.’’ Sa Ava och tittade på Gawin som tittade tillbaka på henne.
’’Om vi ens kommer in, det vill säga’’ nu tittade hon bort från Gawin som diskret, när ingen hade uppmärksamheten på dem, formades från en varg till en lång stilig man med rödbrunt hår och gröna ögon.
’’Bättre?’’ frågade han sarkastiskt Ava som bara log snett och tittade på de kläder han bar. Han hade på sig ett par mörkbruna byxor, nästan svarta. Ett par boots, som faktiskt var svarta. På överkroppen hade han en vit skjorta och en brun skinn väst med ett tjockt skärp runt höften där ett svärd hängde.
De hade nått ingången i muren och så diskret som möjligt försökte de gå genom utan bli upptäckta. Det var ingen som stoppade dem men det var någon som fått Avas uppmärksamhet, en ung man i helt svarta kläder och ljust brunt hår. Han bar ett ovanligt svärd på sinn höft som hon tror hon sätt förut och det var något mystiskt och bekant med mannen. Något hon inte kunde sätta fingret på.
’’Ava?’’ Gawin hade märkt att något hade fått hennes uppmärksamhet för hon hade saktat ner så mycket att hon tillslut stannat.
’’aha’’ svarade hon med blicken fortfarande på den unga mannen som nu stod och pratade med en vakt på inre delen av stenmuren som hon tyckte var löjligt tjock.
’’Ava?!’’ viskade Gawin högt i en bestämd och fräsande ton.
Hon slet sin blick från den unga mannen och tittade på Gawin som stirrade lite bekymrat på henne och hon kom genast ihåg varför de var här, som hon för ett ögonblick hade glömt.
De började gå igen mot stortorget där häxan skulle bli avrättad, om Ava och Gawin inte gjorde något åt det. Det var inte bara de som gick mot stortorget, det var många som skulle dit för att se häxan bli avrättad.
Gatan de gick upp för var lång och på vägen upp hade hon och Gawin passerat tre värdshus, en järnsmed, två skräddare och två bagare som det luktade nybakat från. Hus var gjorda av trä i början närmast muren men blev mer välbyggda, större och fler var gjorda av sten desto närmare torget och stadens borg, där sheriffen och borgmästaren bodde, man kom.
Torget var redan fullt av människor när Ava och Gawin kom dit, det skulle vara svårt att fria henne och inte bli upptäckt. Hon tittade runt för att se om hon kunde hitta vart de höll henne. Blick stannade på den stora brasan som stod mitt på torget med en lång tjock påle i mitten. De skulle bränna henne, hur kan människor vara så hjärtlösa att de bränner kvinnor till döds. Ava hade svårt att förstå hur de kunde kalla häxor onda och djävulens barn när det var så klart för henne att det var människan som var djävulens barn inte hon om det skulle vara någon som var.
’’Ava, där’’ Gawin pekade mot ena hörnet av torget, ett av de innersta hörnen som var ett av de två hörnen som var närmast borgen.
Där var en järn bur som stod på en stor kärra som en åsna var fastspänd i. I den lilla järn buren satt en flicka som Ava trodde inte kunde vara mera en 14 år gammal. Hon var bara ett barn, de tänkte bränna ett barn till döds! Vem kunde vara ett sådana monster och bestämma något sådant.
Hennes blod kokade och hon var tvungen att bita sig i kinden så att hon inte skulle börja skrika på människorna som stod och väntade på att den där lilla flickan skulle bli mördad medan de hejade på. Men så kände hon något, nej det var mer det att hon inte kände något.
’’Gawin, jag tror inte hon är en av oss’’. Viskade Ava till Gawin som stod tillräckligt nära henne för att vara den enda som hörde.
’’Vad menar du Ava? Vadå inte en av oss?’’ Viskade han tillbaka till henne frågande. Han hade inte förstått vad hon menade.
Ava bara visste det när hon såg på den lilla rädda flickan i järn buren. Hon var ingen häxa, hon hade bara varit på fel ställe vid fel tidpunkt. Hon var ett bete för häxor som Ava, häxor som räddade andra häxor från att bli avrättade.
’’Gawin det är en fälla. Hon har inga magiska krafter, jag kan inte känna någon magisk energi från henne. Hon är inte den de tänker avrätta det är oss.’’ Ava tittade upp på Gawin som nu hade förstått vad som var på gång bara efter hon sagt att det var en fälla.
Och nu kom hon på varför den unge mannen hade sätt så bekant ut. Det hade vart hans kläder han var en av de svarta jägarna. Jägare som jagar häxor, monster och andra saker människor är rädda för och inte förstår säg på. Hon hade bara träffat på en sådan man förut och hon hade knappt kommit undan. Sedan dess hade hon studerat hur de jagade och hållit sig undan och hälls så långt bort som möjligt från de platser hon ryktena sa att de höll hus.
’’Hon var bara bete Gawin, det är oss de försöker locka fram så de kan fånga oss!’’
Ava knöt sina händer i ilska och tittade med hat och avsmak i ögonen och hopknutna ögonbryn mot den stora brasan där de ville bränna en oskyldig 14 årig flicka i hopp om att en idiot till häxa skulle komma hit för att rädda henne. En häxa som Ava Marigold.
