Anna Good

Kapitel 2

Klocktornet började ringa med ett högt klingande som ekade över hela torget, troligen hela staden tänkte Ava eller kanske till och med ut till bönderna. Hon var tvungen att hålla för hennes öron, ljudet var för högt, det gjorde ont i hennes öron. Hon tittade på Gawin när hon kom och tänka på att han hade ännu bättre hörsel en vad hon hade. Han satt ner på marken med händerna runt hans huvud så att ören var blockerade. Det såg ut som att han var rädd att det höga dånet från klockan skulle kunna krypa in om han inte tänkte alla hål han kunde.

Klockan slutade att dåna efter sju slag vilket betydde att klockan var nu sju och avrättningen skulle börja.

Gawin satt på marken utan att röra säg. Ava gissade att han inte hade hört att klockan slutat dåna, han blockerade världen utanför hans lilla gömställe och hon sparkade löst på hans smalben.

''Du kan komma ut ur ditt lilla bo där om du vill'' sa hon ,genom deras mentala länk som alla häxor och familiars har, till hennes vän som nu stirrade upp på henne som ett frågetecken, fortfarande händerna för öronen.

De brukade inte använda länken, de brukade inte behöva använda den och hon tyckte inte riktigt om att göra det häller. Det kändes bara konstigt. Som att hon pratade med sig själv, hon kände sig alltid dum.

''avrättningen ska börja nu'' fortsatte hon genom länken som hon hört andra äldre häxor kalla menectun.

Han tog bort händerna som hade kramat hans huvud och blockerat ljudet och ställde sig upp bredvid henne, han rodnade lite. Ava förstod att han hade tyckt det blivit pinsamt när han förstått vad han hade gjorde. Hon fick lite dåligt samvete nu när kom och tänka på att hon skulle kunnat hjälpa honom med en trollformel för tystnad, men nu var det försent.

Avas och Gawins uppmärksamhet riktades mot scenen för tre män, två ganska unga som hon skulle gissa var någonstans mellan 25-35 som gick bakom en mycket äldre man, var på väg upp mot på plattformen där polen stod.

Den äldre mannen hade grått hår och massor av ärr i ansiktet, Han hade en rak och strikthållning. Hon kunde också se att under de helsvarta kläderna var han vältränad och muskulös. Hans hår och skägg var en blandning av grått och svart. Han hade en hel del ärr i ansiktet och hon skulle gissa att mannen hade likadana ärr över hela kroppen, under de där svarta kläderna. Han hade ett hårt ansikte som gav Ava en tung känsla i magen, som om någon hade lagt en sten där.

Mannen stannade framför pålen och de två yngre männen ställde sig bakom honom med raka ryggar, händerna bakom och blicken ut på folket. Den äldre mannen som Ava väldigt tydligt kunde se var deras ledare tittade också ut på folket som stod på torget innan han öppnade munnen och talade men en mörk stark röst som alla kunde höra.

''Mitt namn är Duron Banhard'' han gjorde en paus innan han fortsatte. ''Jag är Kaptenen över de svarta jägarna och det var vi som tillfångatog häxan som ska bli avrättad här idag.''

Kapten, de svarta jägarna!Nu hade de verkligen fått sig själva i kläm. Hur ska Ava och Gawin kunna rädda flickan om de hade de legendariska Svarta Jägarna som motståndare. Hur många av dem var det här, hela gruppen? Och hur stor var hela deras grupp när de var all samlade? Paniken steg i Ava, hon kunde inte lämna den oskyldiga flickan och låta henne dö, men kunde hon verkligen gå upp mot Kaptenen av de svarta jägarna. Hon hade jobbat så hårt för att inte träffa på dessa människor och nu var hon här mitt i deras fälla som hon så lätt fällt för.

''Häxor är ondska! Om vi låter dem leva kommer de en dag att förgöra oss. De kommer vilja ta makten från oss!''

Ava var stum, hennes huvud var blankt och hennes blod kunde inte koka mer än vad det gjorde just nu. Hon hade haft nog av det här. Hur hade han rätten att stämpla henne ond? Hur hade han den rätten!

''Idag kommer ännu en häxa möta sitt öde. Hon kommer demonstrera vad vi måste göra för att bli rid ondskan, vad vi måste göra för att förhindra ondskan att ta över våran värld.'' Han var tyst en sekund medan han tittade ut på folket.

''Ta häxan hit''

En man med samma svarta kläder som hade stått vid buren som flickan var i öppnade en lucka och drog ut henne ner på marken. Hon reste sig inte upp, hon bara låg på den smutsiga marken medan alla människor tittade på henne med onda ögon. Ava kunde se att hon var skräckslagen. Så skräckslagen att hon inte kunde röra sig. Mannen tog henne i håret och drog henne upp och började gå mot plattformen. Hon kunde knappt gå, hon halvt snubblade och halvt släpades bakom mannen. Ava var äcklad, hur kan någon behandla en annan människa så här.

''Santu.'' Hennes fingrar spretades, hennes handflator blottades vid sidan av hennes ben och ut från under manteln, en chockvåg spred sig runt om henne och sedan spred den ut sig på några sekunder över hel torget.

Hela torget stannade, alla utom Ava och Gawin. De gick nu mot mannen och flickan som rörde sig så sakta att det såg ut som att de stod stilla. Hon hade kastat en trollformel som nästan stannar tiden men inte helt. Hon visste inte hur länge effekten skulle hålla. Hon hade aldrig använt den på så många människor på samma gång förut. De behövde skynda för när effekten skulle försvinna så kommer alla ha sätt vad hon gjort, för det ät bara deras kroppar som saktat ner inte deras sinnen. Vad de kommer att ha sätt är en kvinna i lång slimmad klänning med en nattsvart mantel med ansiktet täck av huvan och en lång ung man med rödbrunt hår rädda den unga flickan de tror är en häxa och sedan gå därifrån utan att bli stoppade för de kunde inte röra på sig.

Ava kunde känna att mannen som hade presenterat sig som Duron Banhard hade en obrytbar blick på henne. Han visste precis vad som var på gång.

Gawin hade kommit fram till flickan som nu låg på marken. Ava hade kastat trollformeln så att den inte skulle påverka henne på samma sätt den inte påverkade henne och Gawin.

''Hej är du okej? Kan du röra dig?'' Hon reagerade inte på vad han frågade henne. Hon låg stilla och andades tungt.

''Plocka bara upp henne och bär henne, vi har inte tiden att dalta just nu Gawin'' Ava tittade bort mot plattformen där tre svartklädda mänen fortfarande stod men hon kunde se deras rörelser vilket tydde på att effekten höll på att vara av.

Gawin plockade upp flickan från marken där hon låg och hon gav ifrån sig ett litet skri av smärta. Ava kunde nu tydligare se alla hennes blåmärken och sår hon hade på kroppen, hon var säker på att de hade torterat henne tills hon erkänt att vara en häxa bara för att överleva.

De var nu på väg tillbaka till gatan de gått upp för när de var på väg till stortorget. De behövde skynda, hon kunde se vissa börja röra sig tydligare och tydligare. Om kaptenen återhämtade sig helt innan de hade tagit sig ut ur Estgord så skulle de inte ha en chans. Hon hade hört så många rykten om svarta jägarnas kapten och hur kall blodig han var, många som träffat honom säger att han är själlös och hon hade inget intresse att ta reda på om det var sant eller inte.

Gatan var tom, alla var på torget så det var lätt att komma fram till den stora porten i muren, de behövde bara springa rakt fram. När de kom fram till porten i den tjocka stenmuren som omringade staden så stannade Ava, det var någon som stod mitt i porten blockerade deras väg.

''Ava, varför stannade du?'' sa Gawin som nu kommit ikapp henne och stannat bredvid, hon hade inte märkt hur fort hon sprungit, han brukade alltid vara så mycket snabbare än vad hon var men med någon att bära på ryggen när han inte var i sin vargform saktade tydligen ner honom.

''Det står någon där'' viskade hon till honom utan att släppa blicken från mannen som stod i deras väg och som hon nu kände igen från när de anlänt till staden.

Det var samma unga man som stått och pratat med den tjocka mannen vid porten när de gick igenom den på väg in. Vad gjorde han här, skulle han inte vara på torget med resten av jägarna?

''Gawin, ta flickan och spring. Han kommer inte stoppa er'' Ava hade förstått vad det var mannen var där för. Han var där för att stoppa henne, den riktiga häxan. De hade verkligen tänkt på allt. De hade vart så säkra på att någon skulle komma och det gjorde det, hon.

''Vad menar du?'' Gawin såg frågande ut. ''varför skulle han inte stoppa mig?''

''För det är mig han väntade på inte dig, han är inte intresserad av att stoppa dig från att rädda den där flickan.'' Gawin tittade på henne några sekunder innan han började springa igen.

Han sprang förbi den unge mannen och mannen lät han springa. Gawin tittade bakåt innan han sa genom kita:

''vi möts vid utkanten av skogen vid bondgårdarna'' han väntade inte på ett svar han vände sig om och fortsatte springa.

*

Ava var säker på att mannen som blockerade hennes väg inte skulle låta henne komma förbi utan några skador för dem båda. Hon var ingen som tog till våld som första utväg, hon skulle försöka prata sig ut det här. Men vad skulle hon säga till honom.

Hon tittade upp på hans ansikte från under hennes huva, han hade kammat och vårdat ljusbrunt hår och ljusa gråa ögon. Skulle hon verkligen kunna göra de där stiliga ljust gråa ögon illa? Hon behövde verkligen försöka prata sig förbi honom.

''Ditt första solo uppdrag?'' frågade hon honom för inte bara stå där och stirra på varandra utan att göra något, det gjorde henne nervös.

Han tittade på henne ett tag som om han tänkte på om hon planerade något och om det hade någon betydelse vad han svarade, det var så självklart för henne att det var hans första solo uppdrag.

''Ja... men vad har det för betydelse?'' svarade han nervöst och misstänksam efter en lång stund, hon hade inte trott att han skulle svarat henne.

Hon tog av sig huvan som hon haft för att dölja hennes ansikte. När hon igen såg upp på honom så hade han ett förvånat ansiktsuttryck, trodde han att hon skulle varit en gammal hagga som alla människor tror häxor ser är.

''Trodde du jag skulle vara en gammal hagga med vårtor i ansiktet och bara hälften av tänderna kvar i munnen?'' sa hon retsamt till honom, om detta nu var hans första uppdrag själv så kunde hon skrämma upp honom lite för framtiden.

''Såklart inte, varför skulle någon välja att se så ful ut när man har kraften ändra ens utseende med vilja.'' sa han hånande med ett snett leende.

Avas ögon spärrades upp i chock, vem trodde han hon var. Såklart så kunde häxor och trollkarlar ändra deras utseende med hjälp av magi men för att klara det under en långvarig period så behövdes en stor del magisk kraft och det var inte många som klarade av det, inte hon. Det var många som också kunde föryngra sig själva och det kunde hon men det behövdes inte, Ava var bara 17 och behövde inte bli yngre.

Men hon kunde inte låta bli att skratta högt åt honom för att säga något sånt.

''Jag är ledsen att göra dig besviken men jag har inte ett sådant stort förråd av magisk energi, så detta är hur jag ser ut och kan inte ändra på det.'' sa Ava, fortfarande lite smått fnittrig.

''Det gör mig inte besviken alls.'' började han att säga.''det gör mig ganska lättad faktiskt, eftersom det betyder att stoppa dig från att komma utanför dessa murar kommer bli mycket lättare en vad jag trodde.''

''Jag sa att jag inte kan ändra mitt utseende men jag sa aldrig att jag var svag'' sa hon till honom med ett leende på läpparna.

''Kan man få veta vem man har som motståndare?'' frågade han henne med nyfikenhet i rösten.

''Ava Marigold'' svarade hon honom och sträckte sig lite. ''och vad är ditt namn?'' frågade hon honom tillbaka och han log lite innan han sträckte lite på sig han med innan han svarade formellt.

''Noel Pattell.''

''Okej då Mr. Pattell, jag har lite bråttom och saker att göra, det skulle vara bra om vi kunde få detta överstökat så snabbt som möjligt.'' sa Ava och hon ljög inte hon hade bråttom, för hon var ganska säker på att om vilken minut som helst skulle trollformelns effekt som hon kastat på folket på torget ha slutat verka helt och kaptenen och resten av de svarta jägarna komma springande ner för gatan.

''Bråttom att komma ikapp dina vänner menar du'' sa han och lade en hand på det ovanliga svärdet som satt på höger sida i hans skärp.

''Något sånt ja'' Sa Ava och började gå sakta mot honom utan att släppa blicken från handen han hade på sitt svärd som hon fortfarande inte kunde komma ihåg vart hon sätt det förut.

Hon stannade när hon var en armlängd ifrån honom och nu tittade hon inte längre på handen som vilade på svärdet utan på hans ansikte som stirrade in i hennes.

Hon sträckte sig fram med hennes högra arm och lade den högra handen på hans bröst. ''Håll andan'' sa hon innan hon slöt sina ögen och sa med en tyst men tydlig röst ''Obuante''.

Hans ansikte bleknade, vatten började rinna ut genom mungiporna. Han öppnade munnen och vatten forsade ut och det tog aldrig slut, mer och mer vatten forsade ut ur Noels mun. Ava tog bort hennes högra hand hon hade haft på hans bröst och vattnet slutade komma och han föll ner på den steniga grusvägen. Han såg helt utmattad ut och andades tungt.

Ava började gå genom den tjocka murens port och kom ut på andra sidan. Hon vände sig om och såg att Noel fortfarande låg på marken. Hon kunde sedan höra springande fotsteg och förstod att det var kapten Banhard och de andra i deras grupp som hade blivit fria från effekten av trollformeln.

Hon vände sig om i riktningen som Gawin hade sprungit och två sekunder senare kunde man inte längre se henne stå vid Estgords stora mur.

Chapter 1

He was coming at Morgan with full force and she was ready to block but right when Elias was to strike her with his wooden sword Ethan jumped in front of her and was hit on his upper arm. Ethan fell on his knees and dropped his wooden sword that he had held in his right hand so that he could grab his left upper arm with it at the spot were Elias had hit him. His face grimaced in pain and Elias just stood there in chock. He didn’t really know what had just happened, then he got down on his knees in front of Ethan.

‘’I’m sorry but you just can’t jump up like that when I’m in a middle of a swing’’ Elias said in both an annoyed and repentant tone.

‘’yeah, well I wouldn’t do that if you hadn’t come for my sister with full force’’ Ethan said in an angry tone but with a smile on his face. ‘’because you know, it is my job to protect her. She is my sister.’’

Now she was angry. Morgan didn’t need her stupid twin brother, that was born three minutes after me, protection she was stronger than them and could protect myself if he and everyone else would just let her show them. But every time they would train in teams the guys on her team never let her fight any, they would just say that fighting wasn’t for girls and that it was the boys job to protect girls. That makes her so angry and she couldn’t hold it in anymore.

‘’I don’t need to be protected I can protect myself just look at you Ethan! Just because you think that you have to protect me you got hurt and I didn’t even need you for protection! I could have beaten him!’’ she screamed and all four boys looked up at her, all of them chocked. They had heard the angry in her voice and she think that they had gotten a little scared of her but she didn’t care, she was angry at them and she wasn’t going to hide it this time.

‘’Morgan’’ Ethan started but stopped when their eyes met. Their eyes had the same crystal green color but at this moment hers was angry. When their eyes met and he had seen that anger that her eyes showed he stopped talking and started to show fear in his green eyes that was so much like hers.  

The grip on her wooden sword that had been resting in her right hand got harder. She lifted her arm so that it was in a line with her shoulder and in ten seconds all four boys was on the ground either on their back or stomach. She was a little proud to have knocked them out like that but they hadn’t been ready so at the same time it didn’t really count.

She had gotten a bad feeling all of a sudden, Morgan turned around and there he stood, her father

‘’Morgan White’’ he screamed and started to walk towards her that stood with her wooden sword in her hand and four boys on the ground around her.

He used Morgan’s last name. When he uses her last name it is never good, she’s in big trouble now.

‘’what have you done here’’ he said while looking down on the four boys that started to move now. ‘’Morgan answer me’’ he looked at me and she didn’t know what to answer him. What was she supposed to say?

‘’I… uhm..’’ Morgan was looking down on the ground, she was too scared to look him in the face and she couldn’t even get a real sentence out. Morgan could feel her eyes water. Something warm started streaming down her cheeks and when it reached her mouth it tasted a little bit like salt. She couldn’t stop the tears and she looked up at her father.

‘’They said that girls wasn’t supposed to fight and that girls needs to be protected! But I don’t need them to protect me I can protect myself! I’m much stronger than them!’’ Morgan had screamed at his face with all the power her lungs wanted to give Morgan while having her eyes totally closed in fear of looking directly at her father while screaming at him. She looked at his face and it showed both shock and anger. What had she just done? She had screamed in her Father’s face. 12 year old Morgan White had screamed in her father’s face for the first time. He is going to kill her, she’s dead.

The boys had gotten up on their feet under the seconds she had been screaming at her father. And now they stood all beside her in a form of a little less than a half circle facing her and Ethan’s father. Samuel Walker, a boy with dark black hair and blue eyes and a lot taller than Morgan but that is expected of a boy who is a year older than her, stood on the left side of her. And beside him stood Elias Eastmill, a boy that’s 12, the same age as she and her brother. He has a mix of red and brown in his hair and grey eyes, he is the same height as she. Closest on Morgan’s right side stood her twin brother Ethan White. He was a little bit taller than she and they did not have the same hair. His hair was dirty blond and a bit messy while her was golden blonde and curly but their eyes was still the same crystal green color. Beside him stood James Granheart, this country’s prince and Ethan’s best friend. James has dark black hair in a ponytail at the upper back of his head. It was not so long but still long enough to fit in a beautiful ponytail. His eyes are a dark blue that you could even see in the dark night and he is the tallest of the boys.

‘’Mr. White it’s okay, we did say that so it’s our fault, please don’t be angry with her.’’ The one that said that was James. He had sounded so grown up for being 13 years old, but she could understand that. He had to go to many meetings with his father the king, George Granheart, so he had learned how to sound grown up.

‘’that doesn’t change the fact that she beat you all down on the ground and it’s nothing wrong with saying that girls isn’t supposed to fight because they isn’t supposed to fight, that’s a man’s job. A soldier’s job.’’ Her father looked at Morgan while saying all that, and then took her hand in a hard grip and dragged her away with the boys still standing there in line with a hole in the middle. 

Morgan was sitting on her bed reading a book that her mom had left for her when she had died 4 years ago. This book was about all the different powers humans can have and Morgan loved it when her mother used to read it for her and they would talk about what power she has. I miss that a lot.

It was when her mother died that her dad started to think that girls shouldn’t fight or be soldiers. Morgan’s mother had been a solider, a really great one. Morgan wanted to be one too but my father won’t say yes to that, ever.

The door started to crack and her father stepped in to the small room.

‘’As punishment for today, you will stay at home while the rest of us are going to the festival’’ that was all he said and then he stepped out of the room and closed the cracking old door.

The ‘Sky Festival’, it’s a celebration for the war that ended 433 years ago. It’s held here in the capital Yume and Morgan wasn’t going this year. She loved that festival. There are all sorts of food, drinks, games and much more. She and the boys always ate and played the games till the sun came up and the festival ended. The day after, none of them would going out to play or ate anything, they are always so tired and never hungry.

She was going to miss that because last year was the last sky festival Morgan was going to have gone to. She had decided to leave. She wasn’t going to live here anymore. She’s going to travel and see the country. Run away from all the rules.

Morgan jumped of her bed leaving the book on her pillow and walked to her closet opened it and took out a backpack that was a little large for the size of her little body. She walked back and put the backpack on the bed and started packing. The first thing she put in the bag was the book she had been reading before she had started packing. Next Morgan walked to the closet again and picked some of the clothes both worm and some that she could wear in the summer, but not to many it would be heavy to carry to much. Then she packed some blankets so she wouldn’t freeze at night. When her mother had been still alive they would go out in the woods and live there for two or three days so she knew at least a little about how she would take care of myself. She wasn’t helpless like her father thought.

When she was done packing she walked over to her desk and started to write a letter. Morgan felt bad for leaving, so at least she had to tell her father and Ethan that she was leaving so she started to write.

    -          To Dad and Ethan.

 Dad I’m sorry but I don’t feel like this is home anymore. I know you love even if the only thing you do is to be angry with me and at least half of the time it is my fault that you are angry. I’m leaving. I don’t know if you are going to look for me or not but I can promise that you won’t find me. I know a lot more about living outside the city then you think I know. And that’s because you won’t let me show you. I will survive and I will show you that a girl can be an even better fighter than a stupid man.

Ethan, I don’t need your stupid protection and not dad’s ether. I know we will meet again and I hope we will, my stupid twin brother. I love you. Please say goodbye to the other boys for me, okay. I hope you will become a great soldier but I will be even greater, little brother.

Love you both// Morgan White, your big sister and daughter.

Detta kapitel vet jag är lite skyndat men det var för att jag hade så dålig fantasi när det gällde hur jag skulle börja min berättelse och ville bara få igång den. Andra kapitelet är inte lika skyndat och mycket bättre i mina ögon.

Anna Good