Anna Good

Hej människor.

 

Så det blir ju ganska tråkigt när jag bara lägger upp kapitel, vilket jag inte gör så ofta... förlåt. Så jag har nu tänkt att börja blogga lite mer, menar att det här blir ltie mer av en vanlig blogg också och inte bara kapitel av mina stories. Låer det bra? Hoppas det i alla fall. 

 

Dett ablir inget sådant inlägg då men ska börja med det... lovar... not för när jag lovar saker på nätet händer det aldrig. 

 

Hålller på att skriva på båda berättelserna just nu och de kommer komma upp någon gång under jullovet... hoppas jag i alla fall. Om jag inte blir lat och gör inget alls. Har även en och kanske två uppsattser att skriva.

 

Ha det så bra.

 

Anna 

Hej...

 

Så just nu ligger man hemma på en lördag medans mamma och syrran är och shoppar.

Har bilhåls infammation... det gör såååå ont i huvet. Vill bara dö just nu.

 

Kommer nog få mycket skrivet idag för har inte så mycket mer att göra.

 

Kram Anna

Chapter 3

 

''MORGAN!'' Bang! ''MORGAN!'' Bang! ''WAKE UP!''.

Someone was knocking on Morgans dark wood door but she didn't want to wake up. She had just yesterday come home from a mission involving stopping some soldiers she didn't know wich country they were from, not all of them human. There had been these trolls that had been so ugly she had thought she had been dreaming, but they had been real and had been making their way to a mining village by the border in the north.

Morgan's thoughts where interrupted when a young girl with short dark red hair, the same red as blood, stormed in to Morgans room.

''Morgan! What's wrong with you?!'' she shouted at Morgan that was lifting herself up by the elbows.

''What do you mean what's wrong with me Annie?'' she asked Annie the red haired girl that now sat down beside her on the bed so there faces was more at the same level, but not really because Morgan was still lying in bed just leaning on her elbows and Annie sat striate up.

''Why didn't you tell me you were back?'' Annie asked looking upset.

''Oh come on Annie!'' Morgan let out with a sighed and fling her head back. ''Me, Noah and Everett got home in the middle of the night!'' She said and stared in to the girl's light blue eyes. ''We were really tired and I still am. I bet I have just slept like three hours!'' Morgan let out and lifted her elbows from the bed under her and let her upper body slam on to the bed it had men lying on just a minute ago.

''Move I want some space to.'' Annie said and Morgan moved so that they both could fit beside etch other on the bed. ''So what happened?'' She asked Morgan. ''Oh and you have slept more then three hours, it's lunchtime.'' She said before letting Morgan answer the question she had asked.

''It's lunchtime?!'' Morgan let out and sat up on her elbows again looking down on Annie's face with wide eyes.

''Yeah, but answer my question first.'' Annie said and dragged Morgan down on the bed.

''Well not much, really.'' she started but then she had remembered the trolls. ''Oh oh! The soldiers that was gonna attack that village had these really ugly trolls with them. I mean like...'' she had to think about how to explain to Annie how ugly they had really been. ''Like Bill when his's crying.'' that was a perfect comparison, but mean.

''No one can be that ugly!'' Annie laughed. ''Well except for Billy when his's crying that will say.'' Now they were both laughing so much that they couldn't breathe.

When they had stopped laughing, which had taken a good amount of time, Morgan felt that she was hungry. And to prove that, her stomach growled so high that Annie's eyes got so wide that Morgan thought they would pop out of her skull.

''You hungry?'' Annie asked sarcastically and smiled.

''No'' Morgan answered with a made up dark voice, they laughed again.

Annie got of the bed and walked to the door, Morgan sat up at the bed.

''I will wait outside, you get dressed.'' she said and walked out and closed the door that was made out of some dark wood that Morgan never remember what it was.

She got up from her bed and walked to the other side of the room ,that wasn't that far because the room was nit that big, and opened her dresser. She took out a dark blue tunic and a pair of dark brown pants. She had to look a bit for her shoes because the night before she had just thrown them of so she could get to bed, she found them on separate parts of her room.

Morgan opened the door and there, just like she had said, Annie stood and waited. She closed her door and they started to walk, Morgan still sleepy.

''That was fast.'' Annie said.

''yeah, I'm hungry.'' Morgan said holding her hand over her stomach.

''The others started without us I think.'' Annie said looking up to sky for no real reason, she does that sometimes.

They hurried to the dining hall and Annie had been right, all the others were already sitting at their normal table talking and eating. Morgan and the redhead walked over to get some food and then sat down over to the others.

''Move over.'' Morgan said to the boy that had saved her from a group of bandits seven years ago, and taken her to this place and people that she now called home and family.

''You think I'm that fat?'' Noah said an pretended to be hurt by that she had said, she rolled her eyes at him and he moved over so she could sit beside him.

''And we thought you had died or something Morgan.'' Bill said smiling at Morgan and she looked at the oldest of the group, the boy with curly black hair and green eyes with a little gray in them. 'He doesn't really look like a troll, that was pretty mean of us' she thought to herself when looking at his face that was quite handsome.

''Oh I was.'' she said as a reply, took a bite of the food on her plate before continuing. ''But Annie waked me up again.'' Morgan said and smiled at Bill.

''That sounds like her.'' Noah said and almost everyone of them laughed except from Annie and Trey. A dark skinned guy with grey, almost white, hair and a pair of beautiful red eyes.

''There going to be a meeting now after lunch.'' Trey said and looked at Morgan with judging eyes, she felt for some reason he has never like her.

''What for?'' a girl named Ariel said, she sat beside her older brother Everett that had been on the mission Morgan had come back from yesterday night.

''Probably about all the unknown soldiers that have been involved in almost every mission lately.'' Bill said with food in his mouth.

Annie hit him on the chest, making him to get the food stock in his throat. ''Don't speak when you have food in you mouth!'' she hissed at him while he tried to not suffocate.

''Well we will be going to the meeting now, see you there.'' Everett said and both he and his sister stood up and walked of.

Morgan and the others that was still at the table ate their food and walked of to the meeting to, but what could be so important that the whole Order had to be at the meeting.

When she walked in to the great hall that was inside a mountain there was already a lot of people inside waiting for the meeting to begin. The hall didn't have walls, it was more like a big cave that could fit hundred something people. There weren't any seats, all the people in this organization wouldn't fit in this enormous hall if it would be seats.

Morgan, Annie and Bill walked over to Everett and Ariel, they could easily be spotted in the crowd it was two blond heads. One a little bit taller then the other that looked like a fur ball, that was Everett. And then there where another with two braids that was a little shorter then Everett, that was Ariel. And when we got closer and they turned around to greet Morgan and the others she was met by two pair of golden brown eyes, their eyes.

''Hay, just in time.'' Ariel said happily and smiled at all three of them, showing her wolf fangs.

''Where's Noah and Trey?'' Bill asked the two siblings, they looked at etch other and then at the Morgan and the other two.

''What do you mean I thought they were with you three.'' Everett said looking confused, as did all the others.

''The meeting begins!'' a voice echoed unnaturally in the big hall, or should she call it a cave.

''Hello children of the 'Order''' a old but strong voice said so all the people in the hall could hear.

It was Elijah Genhard the first head of this organization that's named 'The Order'. It had formed under the great dragon war and was still active. But no one know about it, not any more. They ruled over the continent and had it headquarters here in Gitana. This is were Noah had taken Morgan after he had saved her seven years ago. He had been born here and the soldiers living here had given him his name, that's the reason to why he didn't have a last name. All seven of her friends, including her, they was here because they didn't have anywhere ells to go. Well that wasn't really true about Morgan, but she didn't want to go back if she could chose herself.

''I'm quite confident that you have all noticed that a big amount of unknown soldiers have been appearing. That's because a war is on it's way.'' the first head Genhard said and no one dared to breath. 'Had they heard right? Was there going to be a war?' was all she could think and knew that all the other people in this great big hall was thing the same.

''Morgan? Did I hear that right?'' I heard Annie ask in my head, she was using her telepathy.

''Yes I think you did... because I heard the same thing.'' I answered her thru the link she had created between us.

''We have been able to keep this war ,that have already started, a secret from the kings.'' first head Genhard said, looked out over his children as he calls the soldiers under his command and spoke again. ''But it has come to the point where we have to come out of the shadows and fight in the light with the kings.'' still no one was breathing.

''Wait has the war already begun?'' Annie asked confused, again thru the link she had created between her and Morgan so no one could her them.

''I guess we have been fighting a war all along have we.'' Morgan answered more herself then Annie.

''As you know my children, we have been working in the dark and are just a tale soldiers tell at the campfire. BUT WE ARE NOT! WE ARE REAL AND THE WORLD NEED TO KNOW THAT NOW!'' he paused and Morgan could only guess it was for dramatic effect. ''This war will be lost if we, The Order, don't fight out in the light this war will be lost.'' every person in the hall let out the breath that they had held.''Be prepared to be send out in the light.'' was the last thing he said before he left the stage he had been standing on.

Hej folk.

 

Sitter just nu på min engelskalektion och det är fredag. FREDAG! 

Tänkte lägga upp en vacker bild för ja, det var ju ett tag sedan. Haha jag vet att jag är så dålig på att uppdatera och har fått lite dåligt samvete över det på sista tiden.

 

Den här bilden är gjord av en person som bor i Vietnam(på engelska), det står att han eller hon är där i alla fall. Vet inte om det är tjej eller kille, det står inte på personens sida. 

 

Den här personen är så duktig och när jags er den här bilden komemr ajg på så många läskiga och sorgliga historier jag skulle kunna skriva. 

 

 

Hej människor!

 

I helgen är jag freaking ledig, inga läxor som måste göras(jo men inga ''viktiga'') förutom träning då som är på lördag morgon så ingen sovmorgon där som man hoppats på.. men men.

 

Kommer troligen lägga upp kapitel på både den engelska och den svenska... hoppas... ska försöka. Det kommer komma up nästa vecka i alla fall.

 

Har inte alls haft tid med att skriva sedan innan höstlovet, har haft så himla mycket läxor i skolan. Typ två mounteverest(staving?). Men nu har man klättrat på bergen och är på toppen. NU har jag tillräkligt plats på nbordet för allt. Haha mitt egna lilla talesätt. 

 

I alla fall så ska det skrivas i helgen. I'm so HAPPY!!

 

Anna Good

Hej.

 

har inte lagt upp någon bild på längre nu men tänkte att det var dags igen. 

Den här tjejen kommer från switzerland(heter det så på svenska?). Hon är riktigt duktig, löjligt duktig. Detta är en av hennes bilder som jag bara älskar och får så många idéer av. Den heter Penumbra-Moth.

 

 

Kapitel 2

 

Klocktornet började ringa med ett högt klingande som ekade över hela torget, troligen hela staden tänkte Ava eller kanske till och med ut till bönderna. Hon var tvungen att hålla för hennes öron, ljudet var för högt, det gjorde ont i hennes öron. Hon tittade på Gawin när hon kom och tänka på att han hade ännu bättre hörsel en vad hon hade. Han satt ner på marken med händerna runt hans huvud så att ören var blockerade. Det såg ut som att han var rädd att det höga dånet från klockan skulle kunna krypa in om han inte tänkte alla hål han kunde.

Klockan slutade att dåna efter sju slag vilket betydde att klockan var nu sju och avrättningen skulle börja.

Gawin satt på marken utan att röra säg. Ava gissade att han inte hade hört att klockan slutat dåna, han blockerade världen utanför hans lilla gömställe och hon sparkade löst på hans smalben.

''Du kan komma ut ur ditt lilla bo där om du vill'' sa hon ,genom deras mentala länk som alla häxor och familiars har, till hennes vän som nu stirrade upp på henne som ett frågetecken, fortfarande händerna för öronen.

De brukade inte använda länken, de brukade inte behöva använda den och hon tyckte inte riktigt om att göra det häller. Det kändes bara konstigt. Som att hon pratade med sig själv, hon kände sig alltid dum.

''avrättningen ska börja nu'' fortsatte hon genom länken som hon hört andra äldre häxor kalla menectun.

Han tog bort händerna som hade kramat hans huvud och blockerat ljudet och ställde sig upp bredvid henne, han rodnade lite. Ava förstod att han hade tyckt det blivit pinsamt när han förstått vad han hade gjorde. Hon fick lite dåligt samvete nu när kom och tänka på att hon skulle kunnat hjälpa honom med en trollformel för tystnad, men nu var det försent.

Avas och Gawins uppmärksamhet riktades mot scenen för tre män, två ganska unga som hon skulle gissa var någonstans mellan 25-35 som gick bakom en mycket äldre man, var på väg upp mot på plattformen där polen stod.

Den äldre mannen hade grått hår och massor av ärr i ansiktet, Han hade en rak och strikthållning. Hon kunde också se att under de helsvarta kläderna var han vältränad och muskulös. Hans hår och skägg var en blandning av grått och svart. Han hade en hel del ärr i ansiktet och hon skulle gissa att mannen hade likadana ärr över hela kroppen, under de där svarta kläderna. Han hade ett hårt ansikte som gav Ava en tung känsla i magen, som om någon hade lagt en sten där.

Mannen stannade framför pålen och de två yngre männen ställde sig bakom honom med raka ryggar, händerna bakom och blicken ut på folket. Den äldre mannen som Ava väldigt tydligt kunde se var deras ledare tittade också ut på folket som stod på torget innan han öppnade munnen och talade men en mörk stark röst som alla kunde höra.

''Mitt namn är Duron Banhard'' han gjorde en paus innan han fortsatte. ''Jag är Kaptenen över de svarta jägarna och det var vi som tillfångatog häxan som ska bli avrättad här idag.''

Kapten, de svarta jägarna!Nu hade de verkligen fått sig själva i kläm. Hur ska Ava och Gawin kunna rädda flickan om de hade de legendariska Svarta Jägarna som motståndare. Hur många av dem var det här, hela gruppen? Och hur stor var hela deras grupp när de var all samlade? Paniken steg i Ava, hon kunde inte lämna den oskyldiga flickan och låta henne dö, men kunde hon verkligen gå upp mot Kaptenen av de svarta jägarna. Hon hade jobbat så hårt för att inte träffa på dessa människor och nu var hon här mitt i deras fälla som hon så lätt fällt för.

''Häxor är ondska! Om vi låter dem leva kommer de en dag att förgöra oss. De kommer vilja ta makten från oss!''

Ava var stum, hennes huvud var blankt och hennes blod kunde inte koka mer än vad det gjorde just nu. Hon hade haft nog av det här. Hur hade han rätten att stämpla henne ond? Hur hade han den rätten!

''Idag kommer ännu en häxa möta sitt öde. Hon kommer demonstrera vad vi måste göra för att bli rid ondskan, vad vi måste göra för att förhindra ondskan att ta över våran värld.'' Han var tyst en sekund medan han tittade ut på folket.

''Ta häxan hit''

En man med samma svarta kläder som hade stått vid buren som flickan var i öppnade en lucka och drog ut henne ner på marken. Hon reste sig inte upp, hon bara låg på den smutsiga marken medan alla människor tittade på henne med onda ögon. Ava kunde se att hon var skräckslagen. Så skräckslagen att hon inte kunde röra sig. Mannen tog henne i håret och drog henne upp och började gå mot plattformen. Hon kunde knappt gå, hon halvt snubblade och halvt släpades bakom mannen. Ava var äcklad, hur kan någon behandla en annan människa så här.

''Santu.'' Hennes fingrar spretades, hennes handflator blottades vid sidan av hennes ben och ut från under manteln, en chockvåg spred sig runt om henne och sedan spred den ut sig på några sekunder över hel torget.

Hela torget stannade, alla utom Ava och Gawin. De gick nu mot mannen och flickan som rörde sig så sakta att det såg ut som att de stod stilla. Hon hade kastat en trollformel som nästan stannar tiden men inte helt. Hon visste inte hur länge effekten skulle hålla. Hon hade aldrig använt den på så många människor på samma gång förut. De behövde skynda för när effekten skulle försvinna så kommer alla ha sätt vad hon gjort, för det ät bara deras kroppar som saktat ner inte deras sinnen. Vad de kommer att ha sätt är en kvinna i lång slimmad klänning med en nattsvart mantel med ansiktet täck av huvan och en lång ung man med rödbrunt hår rädda den unga flickan de tror är en häxa och sedan gå därifrån utan att bli stoppade för de kunde inte röra på sig.

Ava kunde känna att mannen som hade presenterat sig som Duron Banhard hade en obrytbar blick på henne. Han visste precis vad som var på gång.

Gawin hade kommit fram till flickan som nu låg på marken. Ava hade kastat trollformeln så att den inte skulle påverka henne på samma sätt den inte påverkade henne och Gawin.

''Hej är du okej? Kan du röra dig?'' Hon reagerade inte på vad han frågade henne. Hon låg stilla och andades tungt.

''Plocka bara upp henne och bär henne, vi har inte tiden att dalta just nu Gawin'' Ava tittade bort mot plattformen där tre svartklädda mänen fortfarande stod men hon kunde se deras rörelser vilket tydde på att effekten höll på att vara av.

Gawin plockade upp flickan från marken där hon låg och hon gav ifrån sig ett litet skri av smärta. Ava kunde nu tydligare se alla hennes blåmärken och sår hon hade på kroppen, hon var säker på att de hade torterat henne tills hon erkänt att vara en häxa bara för att överleva.

De var nu på väg tillbaka till gatan de gått upp för när de var på väg till stortorget. De behövde skynda, hon kunde se vissa börja röra sig tydligare och tydligare. Om kaptenen återhämtade sig helt innan de hade tagit sig ut ur Estgord så skulle de inte ha en chans. Hon hade hört så många rykten om svarta jägarnas kapten och hur kall blodig han var, många som träffat honom säger att han är själlös och hon hade inget intresse att ta reda på om det var sant eller inte.

Gatan var tom, alla var på torget så det var lätt att komma fram till den stora porten i muren, de behövde bara springa rakt fram. När de kom fram till porten i den tjocka stenmuren som omringade staden så stannade Ava, det var någon som stod mitt i porten blockerade deras väg.

''Ava, varför stannade du?'' sa Gawin som nu kommit ikapp henne och stannat bredvid, hon hade inte märkt hur fort hon sprungit, han brukade alltid vara så mycket snabbare än vad hon var men med någon att bära på ryggen när han inte var i sin vargform saktade tydligen ner honom.

''Det står någon där'' viskade hon till honom utan att släppa blicken från mannen som stod i deras väg och som hon nu kände igen från när de anlänt till staden.

Det var samma unga man som stått och pratat med den tjocka mannen vid porten när de gick igenom den på väg in. Vad gjorde han här, skulle han inte vara på torget med resten av jägarna?

''Gawin, ta flickan och spring. Han kommer inte stoppa er'' Ava hade förstått vad det var mannen var där för. Han var där för att stoppa henne, den riktiga häxan. De hade verkligen tänkt på allt. De hade vart så säkra på att någon skulle komma och det gjorde det, hon.

''Vad menar du?'' Gawin såg frågande ut. ''varför skulle han inte stoppa mig?''

''För det är mig han väntade på inte dig, han är inte intresserad av att stoppa dig från att rädda den där flickan.'' Gawin tittade på henne några sekunder innan han började springa igen.

Han sprang förbi den unge mannen och mannen lät han springa. Gawin tittade bakåt innan han sa genom kita:

''vi möts vid utkanten av skogen vid bondgårdarna'' han väntade inte på ett svar han vände sig om och fortsatte springa.

 

*

 

Ava var säker på att mannen som blockerade hennes väg inte skulle låta henne komma förbi utan några skador för dem båda. Hon var ingen som tog till våld som första utväg, hon skulle försöka prata sig ut det här. Men vad skulle hon säga till honom.

Hon tittade upp på hans ansikte från under hennes huva, han hade kammat och vårdat ljusbrunt hår och ljusa gråa ögon. Skulle hon verkligen kunna göra de där stiliga ljust gråa ögon illa? Hon behövde verkligen försöka prata sig förbi honom.

''Ditt första solo uppdrag?'' frågade hon honom för inte bara stå där och stirra på varandra utan att göra något, det gjorde henne nervös.

Han tittade på henne ett tag som om han tänkte på om hon planerade något och om det hade någon betydelse vad han svarade, det var så självklart för henne att det var hans första solo uppdrag.

''Ja... men vad har det för betydelse?'' svarade han nervöst och misstänksam efter en lång stund, hon hade inte trott att han skulle svarat henne.

Hon tog av sig huvan som hon haft för att dölja hennes ansikte. När hon igen såg upp på honom så hade han ett förvånat ansiktsuttryck, trodde han att hon skulle varit en gammal hagga som alla människor tror häxor ser är.

''Trodde du jag skulle vara en gammal hagga med vårtor i ansiktet och bara hälften av tänderna kvar i munnen?'' sa hon retsamt till honom, om detta nu var hans första uppdrag själv så kunde hon skrämma upp honom lite för framtiden.

''Såklart inte, varför skulle någon välja att se så ful ut när man har kraften ändra ens utseende med vilja.'' sa han hånande med ett snett leende.

Avas ögon spärrades upp i chock, vem trodde han hon var. Såklart så kunde häxor och trollkarlar ändra deras utseende med hjälp av magi men för att klara det under en långvarig period så behövdes en stor del magisk kraft och det var inte många som klarade av det, inte hon. Det var många som också kunde föryngra sig själva och det kunde hon men det behövdes inte, Ava var bara 17 och behövde inte bli yngre.

Men hon kunde inte låta bli att skratta högt åt honom för att säga något sånt.

''Jag är ledsen att göra dig besviken men jag har inte ett sådant stort förråd av magisk energi, så detta är hur jag ser ut och kan inte ändra på det.'' sa Ava, fortfarande lite smått fnittrig.

''Det gör mig inte besviken alls.'' började han att säga.''det gör mig ganska lättad faktiskt, eftersom det betyder att stoppa dig från att komma utanför dessa murar kommer bli mycket lättare en vad jag trodde.''

''Jag sa att jag inte kan ändra mitt utseende men jag sa aldrig att jag var svag'' sa hon till honom med ett leende på läpparna.

''Kan man få veta vem man har som motståndare?'' frågade han henne med nyfikenhet i rösten.

''Ava Marigold'' svarade hon honom och sträckte sig lite. ''och vad är ditt namn?'' frågade hon honom tillbaka och han log lite innan han sträckte lite på sig han med innan han svarade formellt.

''Noel Pattell.''

''Okej då Mr. Pattell, jag har lite bråttom och saker att göra, det skulle vara bra om vi kunde få detta överstökat så snabbt som möjligt.'' sa Ava och hon ljög inte hon hade bråttom, för hon var ganska säker på att om vilken minut som helst skulle trollformelns effekt som hon kastat på folket på torget ha slutat verka helt och kaptenen och resten av de svarta jägarna komma springande ner för gatan.

''Bråttom att komma ikapp dina vänner menar du'' sa han och lade en hand på det ovanliga svärdet som satt på höger sida i hans skärp.

''Något sånt ja'' Sa Ava och började gå sakta mot honom utan att släppa blicken från handen han hade på sitt svärd som hon fortfarande inte kunde komma ihåg vart hon sätt det förut.

Hon stannade när hon var en armlängd ifrån honom och nu tittade hon inte längre på handen som vilade på svärdet utan på hans ansikte som stirrade in i hennes.

Hon sträckte sig fram med hennes högra arm och lade den högra handen på hans bröst. ''Håll andan'' sa hon innan hon slöt sina ögen och sa med en tyst men tydlig röst ''Obuante''.

Hans ansikte bleknade, vatten började rinna ut genom mungiporna. Han öppnade munnen och vatten forsade ut och det tog aldrig slut, mer och mer vatten forsade ut ur Noels mun. Ava tog bort hennes högra hand hon hade haft på hans bröst och vattnet slutade komma och han föll ner på den steniga grusvägen. Han såg helt utmattad ut och andades tungt.

Ava började gå genom den tjocka murens port och kom ut på andra sidan. Hon vände sig om och såg att Noel fortfarande låg på marken. Hon kunde sedan höra springande fotsteg och förstod att det var kapten Banhard och de andra i deras grupp som hade blivit fria från effekten av trollformeln.

Hon vände sig om i riktningen som Gawin hade sprungit och två sekunder senare kunde man inte längre se henne stå vid Estgords stora mur.

Chapter 1

 

 

He was coming at Morgan with full force and she was ready to block but right when Elias was to strike her with his wooden sword Ethan jumped in front of her and was hit on his upper arm. Ethan fell on his knees and dropped his wooden sword that he had held in his right hand so that he could grab his left upper arm with it at the spot were Elias had hit him. His face grimaced in pain and Elias just stood there in chock. He didn’t really know what had just happened, then he got down on his knees in front of Ethan.

‘’I’m sorry but you just can’t jump up like that when I’m in a middle of a swing’’ Elias said in both an annoyed and repentant tone.

‘’yeah, well I wouldn’t do that if you hadn’t come for my sister with full force’’ Ethan said in an angry tone but with a smile on his face. ‘’because you know, it is my job to protect her. She is my sister.’’

Now she was angry. Morgan didn’t need her stupid twin brother, that was born three minutes after me, protection she was stronger than them and could protect myself if he and everyone else would just let her show them. But every time they would train in teams the guys on her team never let her fight any, they would just say that fighting wasn’t for girls and that it was the boys job to protect girls. That makes her so angry and she couldn’t hold it in anymore.

‘’I don’t need to be protected I can protect myself just look at you Ethan! Just because you think that you have to protect me you got hurt and I didn’t even need you for protection! I could have beaten him!’’ she screamed and all four boys looked up at her, all of them chocked. They had heard the angry in her voice and she think that they had gotten a little scared of her but she didn’t care, she was angry at them and she wasn’t going to hide it this time.

‘’Morgan’’ Ethan started but stopped when their eyes met. Their eyes had the same crystal green color but at this moment hers was angry. When their eyes met and he had seen that anger that her eyes showed he stopped talking and started to show fear in his green eyes that was so much like hers.  

The grip on her wooden sword that had been resting in her right hand got harder. She lifted her arm so that it was in a line with her shoulder and in ten seconds all four boys was on the ground either on their back or stomach. She was a little proud to have knocked them out like that but they hadn’t been ready so at the same time it didn’t really count.

She had gotten a bad feeling all of a sudden, Morgan turned around and there he stood, her father

‘’Morgan White’’ he screamed and started to walk towards her that stood with her wooden sword in her hand and four boys on the ground around her.

He used Morgan’s last name. When he uses her last name it is never good, she’s in big trouble now.

‘’what have you done here’’ he said while looking down on the four boys that started to move now. ‘’Morgan answer me’’ he looked at me and she didn’t know what to answer him. What was she supposed to say?

‘’I… uhm..’’ Morgan was looking down on the ground, she was too scared to look him in the face and she couldn’t even get a real sentence out. Morgan could feel her eyes water. Something warm started streaming down her cheeks and when it reached her mouth it tasted a little bit like salt. She couldn’t stop the tears and she looked up at her father.

‘’They said that girls wasn’t supposed to fight and that girls needs to be protected! But I don’t need them to protect me I can protect myself! I’m much stronger than them!’’ Morgan had screamed at his face with all the power her lungs wanted to give Morgan while having her eyes totally closed in fear of looking directly at her father while screaming at him. She looked at his face and it showed both shock and anger. What had she just done? She had screamed in her Father’s face. 12 year old Morgan White had screamed in her father’s face for the first time. He is going to kill her, she’s dead.

The boys had gotten up on their feet under the seconds she had been screaming at her father. And now they stood all beside her in a form of a little less than a half circle facing her and Ethan’s father. Samuel Walker, a boy with dark black hair and blue eyes and a lot taller than Morgan but that is expected of a boy who is a year older than her, stood on the left side of her. And beside him stood Elias Eastmill, a boy that’s 12, the same age as she and her brother. He has a mix of red and brown in his hair and grey eyes, he is the same height as she. Closest on Morgan’s right side stood her twin brother Ethan White. He was a little bit taller than she and they did not have the same hair. His hair was dirty blond and a bit messy while her was golden blonde and curly but their eyes was still the same crystal green color. Beside him stood James Granheart, this country’s prince and Ethan’s best friend. James has dark black hair in a ponytail at the upper back of his head. It was not so long but still long enough to fit in a beautiful ponytail. His eyes are a dark blue that you could even see in the dark night and he is the tallest of the boys.

‘’Mr. White it’s okay, we did say that so it’s our fault, please don’t be angry with her.’’ The one that said that was James. He had sounded so grown up for being 13 years old, but she could understand that. He had to go to many meetings with his father the king, George Granheart, so he had learned how to sound grown up.

‘’that doesn’t change the fact that she beat you all down on the ground and it’s nothing wrong with saying that girls isn’t supposed to fight because they isn’t supposed to fight, that’s a man’s job. A soldier’s job.’’ Her father looked at Morgan while saying all that, and then took her hand in a hard grip and dragged her away with the boys still standing there in line with a hole in the middle. 

Morgan was sitting on her bed reading a book that her mom had left for her when she had died 4 years ago. This book was about all the different powers humans can have and Morgan loved it when her mother used to read it for her and they would talk about what power she has. I miss that a lot.

It was when her mother died that her dad started to think that girls shouldn’t fight or be soldiers. Morgan’s mother had been a solider, a really great one. Morgan wanted to be one too but my father won’t say yes to that, ever.

The door started to crack and her father stepped in to the small room.

‘’As punishment for today, you will stay at home while the rest of us are going to the festival’’ that was all he said and then he stepped out of the room and closed the cracking old door.

The ‘Sky Festival’, it’s a celebration for the war that ended 433 years ago. It’s held here in the capital Yume and Morgan wasn’t going this year. She loved that festival. There are all sorts of food, drinks, games and much more. She and the boys always ate and played the games till the sun came up and the festival ended. The day after, none of them would going out to play or ate anything, they are always so tired and never hungry.

She was going to miss that because last year was the last sky festival Morgan was going to have gone to. She had decided to leave. She wasn’t going to live here anymore. She’s going to travel and see the country. Run away from all the rules.

Morgan jumped of her bed leaving the book on her pillow and walked to her closet opened it and took out a backpack that was a little large for the size of her little body. She walked back and put the backpack on the bed and started packing. The first thing she put in the bag was the book she had been reading before she had started packing. Next Morgan walked to the closet again and picked some of the clothes both worm and some that she could wear in the summer, but not to many it would be heavy to carry to much. Then she packed some blankets so she wouldn’t freeze at night. When her mother had been still alive they would go out in the woods and live there for two or three days so she knew at least a little about how she would take care of myself. She wasn’t helpless like her father thought.

When she was done packing she walked over to her desk and started to write a letter. Morgan felt bad for leaving, so at least she had to tell her father and Ethan that she was leaving so she started to write.

    -          To Dad and Ethan.

 Dad I’m sorry but I don’t feel like this is home anymore. I know you love even if the only thing you do is to be angry with me and at least half of the time it is my fault that you are angry. I’m leaving. I don’t know if you are going to look for me or not but I can promise that you won’t find me. I know a lot more about living outside the city then you think I know. And that’s because you won’t let me show you. I will survive and I will show you that a girl can be an even better fighter than a stupid man.

Ethan, I don’t need your stupid protection and not dad’s ether. I know we will meet again and I hope we will, my stupid twin brother. I love you. Please say goodbye to the other boys for me, okay. I hope you will become a great soldier but I will be even greater, little brother.

Love you both// Morgan White, your big sister and daughter.

Detta kapitel vet jag är lite skyndat men det var för att jag hade så dålig fantasi när det gällde hur jag skulle börja min berättelse och ville bara få igång den. Andra kapitelet är inte lika skyndat och mycket bättre i mina ögon.

Anna Good

 

 

Då var det dags för en inspirerande bild igen. Att det redan har gått en veckan, tiden går fort. Men i alla fall här kommer en till bild.

Den här tjejen är också från Spanien(tror förra killen var det med?). De verkar vara väldigt talangfulla där nere. Men i alla fall så älskar jag den här bilden. Kan inte sluta komma på massor av idéer för skräckhistorier när jag tittar på den. Det är så svårt att förklara men den är helt enkelt bara kuslig men väldigt intressant och vacker på samma gång.

 

Titeln skaparen gav den är '' Faces of Life and Death'' och den passar verkligen bra. Ska nog börja skriva titeln skaparna ger bilderna som rubrik till inläggen från och med nu. Men inte för denna, ä för lat.. haha!

 

Klicka här för att komma till sidan jag hittade den på: Länk

 

 

Ni kan kanske förstå vad som händer genom att läsa rubriken. 

Jag håller på att få magsår till 100%. Jag har arbeten hit och dit, noveller ska skrivas, skolarbeten ska bli klara och lämnas in innan deadline(stavas det så?) och man ska hinna med kompisar och familj och kunna roa sig lite med en film i alla fall. Tror ni jag har tid med att göra allt detta? NEEEEEEEEJ!!! Det har jag inte.

Jag har nästa kapitel klart men måste läsa igenom det och göra eventuella ändringar, vill inte lägga upp det tills det är perfa. Okej kanske inte perfa men så bra som det går. Kommer behöva göra en geografi uppgift som skulle varit inne veckor sedan i helgen som jag inte hunnit, den har liksom bara trillat av borde så att säga. 

Jag sak också hinna att hjälpa bästa kompisen att sätta upp affisher idag lite här och var för en halloween-fest till idag(fredag). Festen är på höstlovet då jag troligen kommer hjälpa till också på själva festen. Berättar med om den senare närsta vecka eller i helgen. 

Har inga läxor till nästa vecka vad jag kan tänka på, jo nu kom jag på att jag har en artikel jag måste skriva till geografin om ett FN möte vi har haft(låtsas möte) i klassen som ja gick sådär. Min grupp ville inte skriva på avtalet som vi kom fram till så det gick sådär tycker jag. Och med min grupp menar jag att min andra medlem i gruppen(vi var bara två den dagen) ville inte skriva på och jag orkade inte dikutera om det och ville bara få det överstökat genom att skriva på och det slutade med att ingen av oss skrev på avtalet.  

Nu sitter jag i skolan och väntar på att klockan ska bli 15:30 så jag kan ta tunnelbanan till Gullmarsplan och möte min kompis som jag ska hjälpa som kommer dit 15:45.

 

Kram Anna

 

 

Hej 

 

Som jag sa så skulle jag lägga upp en bild varje vecka som ger mig inspiration. Kommer tyvärr inte ihåg hur länge sedan det var jag lade upp senaste bilden. Men i alla fall så kommer det nu en för denna vecka. Tänkte också skriva lite om varför jag blir inspererad av just den bilden.

 

Detta är länken till konstnären jag tagit bilden ifrån. Klicka här!

 

Jag blir inspererad av den här bilden av många anledningar och på många sätt. Det är en väldigt mörk bild och när man ser den så tänker jag direkt på en 'badguy' i en story. Bilden är väldigt bra att använda om man skriver en berättelse som har genren 'Fantasy' eller 'skräck/horror'. Det är svårt för mig att förklara mina idéer jag får i mitt lilla huvud men ni kommer troligen att möta på en sådan här snubbe i en framtida berättelse. 

 

Snubben som har skapat denna bild är från Spanien och han har blivit inpsererad av ett spel eller så var det en bok, kommer inte riktigt ihåg... haha. Men i alla fall så är han jätteduktig och gör många fantastiska skräckbilder.

 

Hej.

 

Tänkte prata lite om inspiration.

Många författare vår inspiration från något. Kanske mer alla.

Jag får min inspiration från vackra bilder. Jag är medlem på en hemsida där många väldigt duktiga konstnärer lägger upp bilder. Jag får mycket av min inspiration från deras bilder. 

Tänkte att ni skulle få se en av dessa bilder. Och från och med nu så kommer jag lägga upp en bild varje vecka så det inte blir så långt mellan varje inlägg eftersom det tar ett tag att skriva varje kapitel.

 

Detta är länken till personens sida jag tagit bilden ifrån: Klicka här!

Det är denna person som skapat bilden och inte jag.

Kapitel 1

Ava Marigold sprang bland de mörka träden. Hon följde ingen stig bara sprang, vart hon skulle och vilket håll det var visste hon, ingen stig behövdes.

Hennes blodröda spetsklänning vars kjol vanligtvis släpades i marken hölls nu krampaktigt i Avas vänstra hand så att hon lättare kunde springa i full fart utan att snubbla. Hennes ljusbruna axelväska vars band vilade på hennes vänstra axel slog mot hennes högra lår. Det långa raka blonda håret flög bakom henne i vågor, svårt att hänga med i farten.

’’Ava! Du måste sakta ner’’ ropade Gawin, hennes familiar som var i skepnaden av en onaturligt stor rödbrun varg med lysande gröna ögon.

Hon stannade och stod stilla en stund innan hon vände sig om för att ge en stingande blick till Gawin.

’’varför ska jag? Om vi inte skyndar kommer vi inte hinna fram till Estgord innan solnedgång’’ skrek Ava irriterad för han hade tydligen stannat när han ropat på henne så han stod en bit bort. Och hon visste att om de inte kom fram i tid skulle häxan hon hört om dö. Häxan som de två skogsarbetarna hade pratat om skulle bli avrättad vid solnedgången klockan sju i Estgord.

’’Vi kommer hinna, du kan inte fortsätta springa i den här takten. För om du gör det kommer du inte ha någon energi kvar att rädda henne med’’ Gawin tittade på henne, nu i form av en människa och så nära nu att han inte behövde ropa för att hon skulle höra.

Ava visste att Gawin hade rätt. Om de fortsatte springa i denna takt skulle hon inte ha någon energi kvar att rädda någon, inte ens henne själv, om hon skulle bli upptäckt. Hon släppte klänningens kjol, som hon fortfarande hade hållit i handen, och lät den falla mjukt ner ,som rinnande vatten hur hennes händer, på marken.

’’Okej, du har rätt’’ erkände hon motvilligt. ’’Jag hatar när du har rätt’’ muttrade hon tyst men tillräckligt högt för honom att höra. Han skrattade och skiftade tillbaka till att vara den onaturligt stora vargen.

Hon drog den huvan som tillhörde den långa nattsvarta manteln hon bar. Hon sträckte ut sin högra hand till Gawin där väskan hon hade haft hängande från hennes vänstra axel.

’’Din tur att bära väskan’’ sa Ava. Gawin tog väskan och log mot henne med hans vargansikte, hon log tillbaka med ett snett leende.

 

*

 

Ava och Gawin gick genom de små bondgårdarna som tillhörde Estgord, det var ett klart täcken att de närmade sig den lilla staden. Problemet när de skulle komma fram var att ta sig förbi den stenmur som skärmade av staden från inkräktare som monster, barbarer och häxor. Inte för att muren hjälpte så mycket om en häxa eller trollkarl faktiskt ville ta sig in. Och det var det hon behövde göra. Hon behövde verkligen ta sig in.

Nu kunde hon se den. Den stora stenmuren som såg ut att ha överlevt hundra stormar, hundra attacker från alla sorts fiender som ville ta sig in. Där stod den fortfarande ståtlig och tjock.

’’Gawin du måste ändra skepnad, folk kommer bli rädda och inte tala om misstänkta om en stor varg vandrar in på stortorget.’’ Sa Ava och tittade på Gawin som tittade tillbaka på henne.

’’Om vi ens kommer in, det vill säga’’ nu tittade hon bort från Gawin som diskret, när ingen hade uppmärksamheten på dem, formades från en varg till en lång stilig man med rödbrunt hår och gröna ögon.

’’Bättre?’’ frågade han sarkastiskt Ava som bara log snett och tittade på de kläder han bar. Han hade på sig ett par mörkbruna byxor, nästan svarta. Ett par boots, som faktiskt var svarta. På överkroppen hade han en vit skjorta och en brun skinn väst med ett tjockt skärp runt höften där ett svärd hängde.

De hade nått ingången i muren och så diskret som möjligt försökte de gå genom utan bli upptäckta. Det var ingen som stoppade dem men det var någon som fått Avas uppmärksamhet, en ung man i helt svarta kläder och ljust brunt hår. Han bar ett ovanligt svärd på sinn höft som hon tror hon sätt förut och det var något mystiskt och bekant med mannen. Något hon inte kunde sätta fingret på.

’’Ava?’’ Gawin hade märkt att något hade fått hennes uppmärksamhet för hon hade saktat ner så mycket att hon tillslut stannat.

’’aha’’ svarade hon med blicken fortfarande på den unga mannen som nu stod och pratade med en vakt på inre delen av stenmuren som hon tyckte var löjligt tjock.

’’Ava?!’’ viskade Gawin högt i en bestämd och fräsande ton.

Hon slet sin blick från den unga mannen och tittade på Gawin som stirrade lite bekymrat på henne och hon kom genast ihåg varför de var här, som hon för ett ögonblick hade glömt.

De började gå igen mot stortorget där häxan skulle bli avrättad, om Ava och Gawin inte gjorde något åt det. Det var inte bara de som gick mot stortorget, det var många som skulle dit för att se häxan bli avrättad.

Gatan de gick upp för var lång och på vägen upp hade hon och Gawin passerat tre värdshus, en järnsmed, två skräddare och två bagare som det luktade nybakat från. Hus var gjorda av trä i början närmast muren men blev mer välbyggda, större och fler var gjorda av sten desto närmare torget och stadens borg, där sheriffen och borgmästaren bodde, man kom.

Torget var redan fullt av människor när Ava och Gawin kom dit, det skulle vara svårt att fria henne och inte bli upptäckt. Hon tittade runt för att se om hon kunde hitta vart de höll henne. Blick stannade på den stora brasan som stod mitt på torget med en lång tjock påle i mitten. De skulle bränna henne, hur kan människor vara så hjärtlösa att de bränner kvinnor till döds. Ava hade svårt att förstå hur de kunde kalla häxor onda och djävulens barn när det var så klart för henne att det var människan som var djävulens barn inte hon om det skulle vara någon som var.

’’Ava, där’’ Gawin pekade mot ena hörnet av torget, ett av de innersta hörnen som var ett av de två hörnen som var närmast borgen.

Där var en järn bur som stod på en stor kärra som en åsna var fastspänd i. I den lilla järn buren satt en flicka som Ava trodde inte kunde vara mera en 14 år gammal. Hon var bara ett barn, de tänkte bränna ett barn till döds! Vem kunde vara ett sådana monster och bestämma något sådant.

Hennes blod kokade och hon var tvungen att bita sig i kinden så att hon inte skulle börja skrika på människorna som stod och väntade på att den där lilla flickan skulle bli mördad medan de hejade på. Men så kände hon något, nej det var mer det att hon inte kände något.

’’Gawin, jag tror inte hon är en av oss’’. Viskade Ava till Gawin som stod tillräckligt nära henne för att vara den enda som hörde.

’’Vad menar du Ava? Vadå inte en av oss?’’ Viskade han tillbaka till henne frågande. Han hade inte förstått vad hon menade.

Ava bara visste det när hon såg på den lilla rädda flickan i järn buren. Hon var ingen häxa, hon hade bara varit på fel ställe vid fel tidpunkt. Hon var ett bete för häxor som Ava, häxor som räddade andra häxor från att bli avrättade.

’’Gawin det är en fälla. Hon har inga magiska krafter, jag kan inte känna någon magisk energi från henne. Hon är inte den de tänker avrätta det är oss.’’ Ava tittade upp på Gawin som nu hade förstått vad som var på gång bara efter hon sagt att det var en fälla.

Och nu kom hon på varför den unge mannen hade sätt så bekant ut. Det hade vart hans kläder han var en av de svarta jägarna. Jägare som jagar häxor, monster och andra saker människor är rädda för och inte förstår säg på. Hon hade bara träffat på en sådan man förut och hon hade knappt kommit undan. Sedan dess hade hon studerat hur de jagade och hållit sig undan och hälls så långt bort som möjligt från de platser hon ryktena sa att de höll hus.

’’Hon var bara bete Gawin, det är oss de försöker locka fram så de kan fånga oss!’’

Ava knöt sina händer i ilska och tittade med hat och avsmak i ögonen och hopknutna ögonbryn mot den stora brasan där de ville bränna en oskyldig 14 årig flicka i hopp om att en idiot till häxa skulle komma hit för att rädda henne. En häxa som Ava Marigold.